Kallt i min skolåda.

Rådande inomhustemperatur: 16 grader.

En solig dag är det nästan 20 grader ute, och man sitter och ler mot solen i sin höstjacka och tycker att det är varmt och skönt. Och när man kommer hem, solen går ner och temperaturen utanför fönstret kryper neråt 10 tar man återigen på sig höstjackan och tar en promenad, för ute känns det varmt jämfört med inomhus.
Ute har man kläder som skyddar en mot kylan, men skulle jag sitta med jacka inomhus skulle jag inte bara känna mig oerhört korkad, jag skulle dessutom känna mig väldigt imobil och funktionsoduglig.
Dessutom rör man sig utomhus, man håller kroppsvärmen igång men hur mycket kan man röra sig på 10 kvadrat när säng, skrivbord och andra prylar upptar mer än hälften av de kvadraten? Inne ska det vara varmt, men väggisolering uppfanns tydligen bara på Hokkaido.

Nej. Jag vet inte vad jag vill komma fram till med det här. Det är kallt, and there's nothing I can do about it. Mitt "element" är gammalt och det skulle inte förvåna mig om det fungerade lika dåligt mot kylan som det gjorde mot värmen i somras, bara det att det kostar en jäkla massa att ha på av samma anledning som det inte funkar.
Tycker att vi som bor med gamla element borde få hyresreducering, men den tanken har nog aldrig slagit husfar och husmor.

Jag är inte bitter idag, faktiskt!
Drog mig i sängen i morse, tog en promenad till skolan, avklarade konversationsprovet lättare än vad jag räknat med och tog en promenad hem. Det spöregnade vid frukosten, men inte en droppe medan jag var ute.
Jag har insett att presentcheckarna min kusin lämnade efter sig gäller på en hel drös roliga butiker, så jag och Johanna kommer få en väldigt trevlig shoppingdag på måndag. Kanske till och med så att kön till HM kortats av så att man kan få sig en titt där. Så spännande att se vad alla japaner blev så fängslade av!
Sen ska jag wine and dine min kära vän som ett försenat tack för att jag och Markus fick använda oss av hennes lägenhet. Får se vart vi hamnar, men the lockup ligger högt på listan över potentiella ställen. Hon pratade dock om att hon ville hem hyfsat tidigt, så vi får se vad som hinns med egentligen. Jag behöver i alla fall ett par varma tröjor, och kanske ett par skor. Men det behöver man alltid, so no news there.

Imorgon är det gayklubb som gäller. Känner att jag vill ut och skaka lite rumpa, och lyckas jag vakna tidigt kanske det till och med blir i ett par nya byxor. Får se om Yuugo har tid att ses på söndag också, men jag har inga förväntningar. Han har betett sig rätt avigt mot mig på sistone.
Oh well, who cares.

I måndags bakade jag de saftigaste lussebullar jag ätit i hela mitt liv hemma hos Johan och Mikako! Synd bara att saffranet var lite svagt, blev inte riktigt rätta smaken =/
Känner helt klart självförtroende inför vår "lilla julafton" hemma hos Yupei den 13e. Då blir det lussebullar, pepparkakor (fast jag köper nog mina ;P) köttbullar, prinskorv och rödbetssallad. Ska se om IKEA har glögg också, för den 8e är vi lediga och jag kan juh alltid hoppas att en måndag mitt i månaden innebär lite mindre folksamling.
Efter den 7e är jag klar med japanskan.
Eller inte egentligen. Jag har juh fram till Mars i skolan, men den 7e har jag provet som avgör huruvida jag får fortsätta nästa år eller inte. Jag är inte orolig, men det ska bli så skönt när det är över!
Reiji säger att min japanska förbättrats sen jag kom hit, och jag känner själv samma sak. Bland Mikakos vänner är jag rätt vass på att snappa upp vad alla pratar om, och jag har blivit bättre på att svara och komma med inflikningar på andras konversationer. Det känns skönt att kunna vara en del av ett gruppsamtal och inte behöva ta alla konversationer 2 och 2.

Snart är det December. Förväntar mig ingen snö till julafton och det känns lite tråkigt att jag inte bara kan hoppa på en lastbil och åka upp till syster. Det har alltid varit så fina julaftnar i Umeå. Eller i år joina familjen i Örebro.
Ajja, kanske får en fin jul här också. Man kan alltid hoppas i alla fall ^^ Det jag ska ge mig själv i julklapp är ett par varma tofflor och en ordentlig ryggmassage =) Kanske en resa norrut, får jag både snö och ryggmassage utan att behöva betala mer än tågresan. Ultimat, kanske?

Undra om jag ska koka upp kvällens andra kanna te.
Eller ta en kvällspromenad och betala gasräkningen. 1665yen, fast å andra sidan låg elen på 630. Jag betalar hellre för en varm dusch än ett element som inte funkar ;)

Puss o godnatt på er!
Nya äventyr väntar!

Den gångna veckan.

Jag känner att det kommer bli ett sånt där strukturerat inlägg utan struktur.
Det har hänt en hel del den här veckan. Jag har klivit upp kl. 6 och kommit hem kl. 23 nästintill varje dag, och nu, idag, söndag, då jag gav mig sovmorgon och tagit tag i tvätten så har världen bestämt sig för att ösa regn över oss. Mao kan jag inte hänga tvätten att torka på taket, jag kan inte hänga futonen på vädring. Så mitt rum är just nu överbelamrat med fuktig tvätt, återigen har sängkläder och handdukar fått åka in i torktumlaren som mer eller mindre äter kläder.
Men vad ska jag göra? Här finns inga fina stora torkrum.

Ajja. Jag har hängt en massa med min kusin i veckan. Hon kom hit i tisdags och visade sig vara riktigt trevlig. (Nämnas bör att vi inte setts på 8 år) Släkt i min familjs vokabulär har aldrig haft samma innebörd som för normala familjer.

Jag har även fått träffa Asuka, det var på tok för länge sen. Ätit massa god mat hemma hos Johan och Mikako, varit i Nikko (bilder finns faktiskt på bilddagboken!) och stickat tills jag fått ont i fingrarna (tar en paus från stickandet idag)

Jag har ett tal att skriva utkast på tills imorgon, en presentation att förbereda och ett par byxor att sy. Jag "måste" gå till affären (mer att jag vill gå till affären) och handla upp mina sista tusenlappar. Ska försöka spara en till veckans tofu, och hoppas på att jag får skriva prov nästa helg för då får jag 2000 som tack för besväret.

När alla prov är klara ska jag hitta jobb.

Jag har haft så mycket jag tänkt på, som jag tänkt skriva här, men det kommer bara inte fram just nu. Mitt rum är städat, golvet är renplockat, det är bara för mig att börja arbeta. Det känns bra. Även om jag inte sov fruktansvärt länge idag så känner jag mig ändå utvilad. Sömnskulden var inte så stor som jag trodde.

Mycket tankar har irrat i mitt huvud. Tankar på att åka hem, söka Beckmans istället och lämna Japan bakom. Samtidigt som jag inte alls vill lämna Japan egentligen! Jag har börjat tycka bättre och bättre om detta obskyra land. Det kanske finns ett ljus i slutet av tunneln, ett hopp om att det ska lösa sig. Att livet ska få flyta på och att jag är på väg någonstans. Sista spurten på japanskan nu. Ska passera Japanese language proficency test och sen är det chill. Visst har jag en examensuppsats och ett examensprov i vår, men det känns inte lika tungt. Det känns som att när December är över är det svåra slut. Vintern kommer bli pisskallt men mitt kalla nordiska blod kan ta det. Jag har fönstret öppet och sitter med uppdragna ärmar på hoodien medan min thailändska granne springer runt i vinterjackan.

Nu har jag nog tappat tråden, om jag hade någon från början.

Träffade Johanna i fredags. Hon hade tagit sig till Tokyo för att köpa en riskokare och betala lite räkningar och smått och gott. Vi tog en fika, hon beklagade sig över min hemska hemska översättning på talet (ja, jag håller med, jag skäms över dess opoetiska krackelering) så jag bestämde mig för att skriva om den. Nån dag. Ikväll kanske? Måste dra igång min poetiska ådra till mitt andra tal som ska skrivas.

På måndag den 24e ska jag baka lussekatter och pepparkakor. Öva mig tills den 13e December då det är glöggparty och julklappsbyte hemma hos Yupei. Jag har redan börjat samla på mig vad som ska bli deras julklappar. Jag känner att det kanske kan gå att få ihop lite bättre presenter än till födelsedagspartyt. Oh well.

Klockan är 4 minuter i 12. Någon timmes arbete innan torktumlaren är klar och jag knatar till affären. Sen blir det lunch, pasta med riven hård fårost. Lyxen är total när man får med sig rester hem från farbror Johan. Han är egentligen mina kusiners farbror, men jag har adopterat honom lite nu när jag bara har en timme att promenera för att ta mig hem till honom.

Jag återkommer om jag kommer på något.

Kalla fingrar.

Det har blivit kallt i Tokyo.
Jag sitter med mössa och vantar och halsduk. Det ligger runt 10-15 grader om dagarna nu, men i Japan har de inte konstant inomhusvärme som i de flesta fall i Sverige, utan temperaturen inne ligger inte många grader över den utanför fönstret.
Man blir fasligt omotiverad när det är kallt, och även om jag lyckades somna hyffsat tidigt kom jag inte ur sängen förrän halv 11. Sen gjorde jag ingenting. Har tittat på tygbitarna som ligger på golvet och som förhoppningsvis snart ska bli ett par nya byxor.
Har tittat på högen av läxor som jag haft en vecka på mig att göra.
Har tittat på breven som borde få svar och lagt fram brevpapper och pennor och ska ta tag i det så fort händerna tinat upp av det nybryggda teet.
Tog en promenad, men den blev kort.
Ska försöka ta en till innan natten faller. Känna att jag gjort nånting idag, utöver att stirra i tomma intet och försökt få mitt internet att leka snällt med mig.

Hade gärna tagit en promenad hem till en vän. Kanske till och med så att jag kunnat ta cykeln om det var lite långt att gå. Men här finns ingen vän inom cykelavstånd. Ingen som jag kan ringa och spontangästa för en kopp te och tomt prat.
Meningslöshet känns inte lika meningslöst när man är två. Det blir liksom inte meningslöst längre.

Så vad har jag gjort nu då när jag varit ledig? I torsdags hade Reiji bjudit över Midori-sensei på lunch, och jag skojar inte när jag säger att vi åt konstant från 1-4. Gyouza i överflöd, misslyckade raggmunkar med hemmagjort äppelmos (folk påstod att de var goda, men jag hade velat lyckats) sjukt mycket frukt, sockrad sötpotatis, lite kycklingbitar som tog slut innan jag hann smaka och på det efterätt bestående av bönmos med mjölk (för de som dricker det) cheesecake och hustrukakor från Taiwan.
Jag hade efter det gjort det dumma misstaget att tacka ja till Heidis erbjudande om att käka middag ihop, men jag fick knappt i mig den lilla portion sallad och den fjärdedel okonomiyaki som Heidi lät mig smaka. Vilket var fett surt för okonomiyaki var gudomligt! Första gången jag åt det och jag kunde inte ens frossa XD Ska lätt gå tillbaka och äta det nån gång när jag är hungrig =)

I fredags skulle jag sy byxor, då Johanna oturligt nog däckat i öroninflammation och var tvungen att ställa in vårat jobhuntande. Jag pusslade lite med byxorna, men sen blev jag utdragen av Heidi till Ni-chome. Det var hiskeligt trevligt, bortsett från att Heidi "övergav" oss rätt tidigt på kvällen för att hitta lovehotel med Micke, som åkte hem i lördags morse.
Men det var okej, Jeremy var där, och när alla andra gått hem för att de hade olika viktiga ärenden att ta hand om under lördagen så blev vi kvar med 2 mycket trevliga gayjapaner. Vi gick till dansgolvet på Arty Farty och Jeremy lyckades få den ena japanen intresserad av honom och sen ägna hela kvällen åt att hångla med den andra.
Vid en halv 4 gav vi dock upp och gick hem. Jag hamnade på Jeremys köksgolv under två tunna filtar och vid 9 vaknade jag och tyckte att det var dags för lite varm oden och ett tåg hem till Hounancou.
Blev dock ingen oden utan sötpotatistempura och en friterad tofuburgare från min lokala suupaa istället. Hittade Reiji i lobbysoffan och fick sällskap vid frukost ^^
Duschade av mig rökdoften och ägnade även lördagen som en zombie. Stickade lite, pillade lite med byxorna, drack slut på mitt kaffe (och jag har ännu inte hittat nytt då de slutat sälja mitt kaffe också! Jäkla japaner som bara ska beröva mig på allt som jag finner bra och användbart =/) Bjöd hem mig själv till Johan och Mikako på fika, fast jag fick middag istället. Blev juh iofs inte ledsen för det då det bjöds på sojamjölksnabe (nabe=gryta) fylld med 4 sorters svamp, 4 olika sorters tofu, 3 sorters fisk och purjolök. Till det serverades även sötpotatis, lotusrot och diverse andra ångkokta grönsaker. Jag åt så mycket att jag inte ens fick plats med dessert! Haha, that's a first.

Promenerade till och från Numabukuro och insåg att det är sådär läskigt nära det också. Tog 1 timme på hemvägen, en smula längre på ditvägen då jag stannade och tog omvägar och hade mig för att fördriva lite tid och känna att jag faktiskt rörde på mig. Sen det blivit kallt har jag slutat jogga, en högst dålig utveckling.
Dock kommer nog allt detta gående visa sig ohälsosamt för min ekonomi. Bilder på varför slängs upp på bilddagboken inom kort. Även om jag under min promenad hem hittade 1000 yen utanför en ramenrestaurang XD

Ja idag då? Idag som sagt har jag inte gjort någonting öht. Jag förstår inte vart all min omotivation kommer ifrån, och vad som ändå får mig att fortsätta.

Well, no time to ponder the wonders of the human brain, jag har brev att skriva!

Jag önskar så att jag hade en karls metabolism så att jag kunde mula kakor till mitt te.
Eller att jag hade en karl som kunde hålla mig varm och betala mitt gymkort(?). Vilket som hade varit välkommet just nu.

XD

Så fel det kan bli, men så kul man kan ha!

Någon tyckte tydligen att elakheten sträckte sig tillräckligt för att copy-pastea mitt tal i en automatisk översättare. Tanken var god, men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om att känslan blev riktigt densamma. Jag klistrar in översättningen, och inser att jag nog får ta mig tiden att skriva en ordentlig en med egna ord.

Först, den något misshandlade varianten.

Show love.

For me, love is a big part of my life. Friendship, love, family love, and I think it is all necessary. People who are hands clasped each other, or anyone who loves the look and feel your love and not to be?
Fewer young people to think of. When the two met in Gifu lover is the view from the outside and just did not know nothing. So, from a friend's boyfriend who was surprised when I heard. I love to be around when you can not be so calm in the face. With a smile like an idiot,握RIMASU right hand. Why not show it to everyone, however, feelings of the people want me to. Just words "love love" and enough times, a little bit, annoying? But not just for lovers, friends and so on. Women also have relationships with men.
One day, walking with friends on a good friend, and took a little hand. More to the scene were friends, "Yes to love, like," said smiling. Is not in a bad sense. Had known a little, "to be so funny?" I think.
Someone, in front of everyone, "I love this man," expressed in the body when the people around me happy, and clean and I will tell. For example, before I had it. When I got on the train, talking in low voices to normal was a couple years old saw. It was a couple pictures, but when you get down to two in the watching hold hands and smile with delight in mind. The scene, I was able to brighten the day. The smiles of the people, is better than suffering in the face? Sometimes words is not enough. Take hands and smile, or when holding or anything to remind me, the people on the importance of the body will not tell? Casually.
This is my personal thinking is that the Japanese people tend to be from the group, only one見SETARA love, from a group of people missed that it might seem like a concerned person, or show love. It is shameful that people think they might be. But everyone had the courage to everyone,伝ETARA love, I will not have to worry about that? Love is not ashamed. Love is like a breath of life is necessary.
I would love every day, the world would be a better place. I also love other people also love the show.
So, people love to show to be quite common, everyone,見SEMASHOU love.

Ptjaa.. Vad ska man säga?

Ni kan juh jämföra själva med min översättning. Den är inte så poetiskt korrekt, men det är en översättning i alla fall ^^

Låtom oss visa kärlek!

För mig är kärlek en stor del av livet. Vänskap, kärlek till sin partner och sin familj är alla viktiga former av kärlek. Är det inte så, att när man ser människor hålla handen, eller ser någon älska någon annan, att man själv också kan känna kärleken?
I Japan är det nästan ingen som visar kärlek öppet. Även unga människor som visar kärlek är få tycker jag. Att två personer jag mötte i Gifu var tillsammans var ingenting man kunde se utifrån. Så när min kompis berättade för mig att de var ett par blev jag högst förvånad. Vid sidan om den jag tycker om kan jag inte hålla sådant svalt ansiktsuttryck. Med ett leende likt en idiot håller jag ett stadigt grepp om dennes hand. Det är inte med avsikten att visa alla andra, utan helt enkelt att jag vill förmedla mina känslor till den personen. Att otaliga gånger upprepa "jag älskar dig" blir en smula irriterande, inte sant?
Men det gäller inte bara till min partner, utan även till mina vänner. Flicka eller pojke spelar ingen roll.
En dag när jag var ute och promenerade med en god vän till mig tog jag hennes hand bara lite grann. Den scenen blev sedd av en annan vän, som fnittrandes påpekade "hehe, ni ser ut att vara tillsammans". Trots att jag förstod att det inte var illa menat, blev det ändå att jag tänkte "huh, är det verkligen en så konstig sak att göra?"
Jag tror att när någon visar med kroppen "den här personen tycker jag om" så får även de i närheten ta del av denna glada, vackra känsla. Till exempel så hände mig det här häromsistens. Medans jag åkte tåg såg jag ett äldre par som under färden pratade i normalt lågt tonläge. Det var lätt att förstå att de var ett par, men när de klev av tåget och tog varandras händer spred sig ett lyckligt leende i mitt hjärta. Den scenen lyste upp hela min dag! Människors leenden är så mycket bättre än människors bekymrade ansikten, eller hur? Ibland räcker det inte med enbart ord. Om man ger en hand eller ett leende, famnar om någon, utan att säga ett ord kan man då inte med kroppen förmedla den personens viktighet? Utan baktankar.
Det här är enbart mitt personliga tankesätt, men då japaner är ett grupptänkande folk så kan det finnas de som är oroliga för att ses som separerade från gruppen om de visar kärlek, eller de som tycker att det är pinsamt att visa kärlek. Men, om alla tar mod till sig och visar kärlek till alla, försvinner inte då nödvändigheten av sådan oro? Kärlek är inte något att skämmas över! Kärlek är likt andetag en viktig del av livet.
Om man varje dag känner kärlek, tror jag att världen kan bli en bättre plats. Sin egen kärlek, och den kärlek som andra människor visar för en.
Så, för att göra människor som visar kärlek mindre sällsynta, låtom oss alla visa kärlek!

Ptja, det var nog ingen vidare poetisk översättning. Jag försökte hålla det i någorlunda samma meningsuppbyggnad, men för att det ska bli riktigt lika "vackert" och sammanhängande ska man nog gå utanför ramarna lite och skriva fritt på ordentlig svenska. Men. Hmm. Palla.

Jag känner mig glad idag. Lättstämnd, om det nu finns något som heter så. Har städat, tvättat, köpt burkar att ha mjöl, ris och linser i bl.a. Fortsatt sticka på min mössa och handlat ingredienser till morgondagens raggmunkar, inkl. äpplen till tillhörande mos. Midori-sensei (en av de störtskönaste lärarna som finns) kommer hit på lunch, ordnat av Reiji, och så ett gäng studenter. Ska bli himla kul.
Sen på kvällen ska jag förhoppningsvis träffa Pim och Asuka, två personer som har fasligt mycket att göra hela tiden och fasligt lite tid för att umgås.

Jag dricker mitt te och känner att tröttheten ändå sköljer över mig. Jag trodde att då jag sovit nästan 12 timmar (om kanske inte mer) i natt så skulle jag var bra mycket piggare nu, men middag bestående av sötpotatismos och ugnsbakad fisk gjorde nog magen tillräckligt glad för att sömna till sig lagom innan 12.
Ska bara skriva klart det här, orka bädda sängen och så blir det till att krypa ner i nytvättade lakan. Livet är bra ibland.
Jag önskar att den här känslan kan få för sig att komma oftare så att den väger över känslan att livet suger och jag vill fly härifrån. Eller nej. Att livet suger kanske är lite hårt att säga, jag får bara för mig att livet i Sverige var så himla mycket bättre XD

Okej. Innan det här inlägget försvinner från att vara positivt till något repetativt av gammal cynism så säger jag godnatt för dagen ^^

Jag har köpt tyg också! Så om Johanna (stackarn är sjuk med ev. öroninflammation =//) inte blir frisk och kan jobhunta med mig på fredag så vet jag nån som går till skolan i nya byxor på måndag! Kiiick-aaass!

OCH!! JAG HAR HITTAT INVADER ZIM SOM ONLINE STREAMING!!!!!!!! *gör segerdansen* Nu kan ingen komma undan längre ;)

愛を見せよう。

　私にとって、愛は人生の大きな一部です。友情、恋、家族との愛は全部必要だと思います。手を握り合っている人、または誰かを愛している人を見ると、自分も愛を感じられることになるのではないでしょうか。
　日本では、愛を見せる人はほとんどいません。若者の中にも少ないと思います。岐阜に行ったとき会った二人は恋人だと外から見るだけでは全然わかりませんでした。だから、友達から二人は恋人なのだと聞いた時驚きました。私は恋人のそばにいるときそんなに冷静な顔ができません。馬鹿みたいな笑顔で、手をちゃんと握ります。皆に見せるわけではなくて、ただ、その人に私の気持ちを伝えたいのです。言葉だけで「大好き大好き」と何回も繰り返したら、ちょっと、うるさいでしょう？でも、恋人に対してだけではなく、友達に対してもそうです。女でも、男でも関係ないです。
　ある日、仲良しの友達と散歩していて、手を少しだけとりました。その場面をほかの友達に見られて、「ええ~、恋人みたい」とニコニコ言われました。悪い意味ではないとわかっていたのですが、ちょっと、「へ、そんなに変なことですか」と考えてしまいました。
　誰かが、皆の前で、「この人が大好きだよ」と体で表現したら、周りの人にもその嬉しくて、きれいな気持ちを伝えることになると思います。例えば、以前、こんなことがありました。電車に乗ったとき、普通のように小声で話していた年をとったある夫婦を見ました。夫婦だとイメージができたけれども、降りるとき二人が手を握り合うのを見て、心の中で喜んで笑顔になりました。その光景は、私のその日を明るくしてくれました。人々の笑顔は、悩んでいる顔よりずっと良いでしょう？時々言葉だけでは足りません。笑顔や手をとったり、抱きしめたりしたら、何も言わなくても、その人の大切さを体で伝えることになるのではないでしょうか。何気なく。
　これは私の個人的な考え方なんですが、日本人はグループになりがちだから、自分だけが愛を見せたら、グループから外れた人たちみたいに思われてしまうと心配な人、または愛を見せるのは恥ずかしいと考えてしまう人がいるかもしれません。でも、皆が皆に勇気を出して、愛を伝えたら、そんな心配は必要なくなるのではないでしょうか。愛は恥ずかしいものではありません。愛は息のように人生に必要なものだと思います。
　愛を毎日感じられたら、世の中はもっと良いところになれると思います。自分の愛も、ほかの人が見せてくれる愛も。
　だから、愛を見せる人が珍しくなくなるように、皆さんも、愛を見せましょう。

För de som inte förstår japanska kanske ovanstående kan kännas en smula elakt, då jag inte tänker skriva någon översättning, men för de som kan japanska (vilket nog bara är Johanna utav mina läsare) så skrev jag med det. Kan visserligen skriva att det handlar om kärlek, att japaner är sjukt dåliga på att visa kärlek öppet och att världen skulle bli så mycket bättre om alla tyckte om varandra. Typ.
Idag deltog jag i årets Speech contest under Bunkasai (kulturfestival, more or less) vilket går av stapeln samtidigt på samtliga universitet (gymnasium också?) Det ställs till med shower, utställningar, matförsäljning och annat trevligt. Och så Speech contest för oss på BIL. Men då den gick av stapeln första dagen av tre var det nog inte många utöver lärare och klasskamrater som kom och lyssnade. Vilket jag personligen tycker var en smula tråkigt, men vad ska man göra? Det var juh inte så att jag berättade för särskilt många att jag skulle delta, då kanske folk till och med hade kommit. Hmm, jag vet inte.
Iaf så är den japanska delen ovan mitt speech som jag framförde.
Det gick bra, var nog lite lagom nervös men kom av mig halvvägs och blev totalt blank i huvudet o_O Vet inte om det var brist på träning eller bara nåt som hade hänt either way. Missade en mening i slutet (自分の愛も、ほかの人が見せてくれる愛も）Så jäkla dum del att missa, men men.

Jag vann inte, men jag fick 審査員特別賞, vilket i stort sett betyder domarens specialpris, vilket i stort sätt betyder att jag är bäst ;P
Mina lärare var stolta över mig, och Nishimura-sensei (den enda manliga läraren vi har) sa att han blev väldigt inspirerad till att visa kärlek ^^ det tyckte jag var fint =)
Dock blev jag en smula "utskälld" av en lärare som kommit till vår klass ett par gånger då våra reguljära lärare inte räckt till. Första gången hon kom var jag dyster och bitter och vägrade gå med på att vi skulle skriva 作文 (uppsats), så jag förstår att hon inte riktigt kunde föreställa sig att jag skriver ett helt speech om vikten att visa kärlek och att japaner är sjukligt dåliga på det. Men vi kramades och kom överens om att bara för att man Vill ha en värld där alla visar kärlek till varandra hela tiden så är det inte alltid viljan enkom räcker till. Skulle kunna skriva en helt ny uppsats bara om det ämnet, men jag tror att jag tar den korta versionen här och nu.
Hon tyckte i alla fall att det var mycket bra att jag fick visa mitt verkliga jag innan jag slutar på skolan. Antar att jag varit rätt duktig på att ge ett dystert intryck, vilket inte alls är den person jag vill vara.

Jag tittade på Bunka fukusou gakuin (?) fashionshow idag, och det känns onekligen som att sådant mode enkom funkar i Japan. Det är stört omöjligt att ha på sig kläderna till vardags, och det verkar som att juh mer krimskrams, blingbling och konstiga former och färger man sätter på ett och samma plagg desto bättre! Visst att det är helt fantastiska kreationer som man kan ägna flera timmar åt att titta på och ändå hitta nya aspekter, former och idéer, men måste man verkligen samla 15 plagg i ett?? Jag vet inte hur jag kommer överleva om jag ska gå på samma skola som överkreativa japaner. Jag är ändå rätt simpel i min design, speciellt i jämförelse!
Ibland känner jag att det är skönt att jag inte ska gå på Bunka, samtidigt som jag ibland kan känna att jag vill för att se om jag klarar av att mäta mig med dem ;P

På tal om which, jag ska juh sy ett par byxor tänkte jag.
I förra veckan var vi lediga på fredagen, så torsdagen ägnade vi hemma hos Yupei med att baka, laga mat, äta oss proppfulla och se än fler dåliga skräckfilmer. Den ena vi hyrde var till och med på tyska!! (Cindys fel, hon läste inte på baksidan vad orginalspråket var ;P) I alla fall. Vi karvade pumpor och hade a blast oavsett. På fredagen vaknade vi och spelade lite Wii, och åt än mer. (Yupei hade gjort kanderade äpplen som jag seriöst trodde skulle fräta sönder mina tänder efter 2 tuggor o_O) När Changyang var tvungen att åka hem drog vi flickor till Kawagoe som är en liten gemytlig stad som har, liksom Örebro, en stad i staden. Gamla hus från Edo finns att beskåda tillsammans med lite shoppinggator och ett godistown. Mycket gott fanns att köpa, men jag nöjde mig med sötpotatisflavoured mjukglass och sembei (hårda riskakor i alla möjliga olika smaker, mycket gott ^^)
I alla fall. I Kawagoe hittade jag ett tyg som jag kände att najs, det här kan nog bli riktigt sweet byxor. Men sen tänkte jag också att nää, jag har juh redan hittat ett tyg i skolan som jag vill sy byxor av så jag köper inte det här. MEEEEHN! Tror ni inte att idag när jag kollar i skolans butik så A: tyget jag vill köpa är det typ 1 meter kvar av (jag behöver minst 2) och B: det är inte Alls bättre än det jag hittade i Kawagoe! Så nu måste jag antingen åka tillbaka till Kawagoe (vilket är 1140 yen t.o.r.) eller hitta ett nytt tyg jag vill sy byxor av. Chou mendoukusai! Så jäkla typiskt mig att försöka tro att jag är ekonomisk -_- Borde ha lärt mig att gäller det tyg är det lika bra att köpa vad jag än snubblar över som jag vill skapa utav ;P Hmm, come to think of it, hittade juh faktiskt ett annat tyg i Kawagoe som jag kan tänka mig att sy en jacka av. Kanske ska överväga att åka tillbaka ändå. Hmhm.

Garnletandet för min halsduk går inte heller så bra. Hittar inget som jag känner är tillräckligt fint eller tjock eller passande. Men där gör det inte lika mycket. Än behövs inte vinterstass när man går ut, så det kan vänta tills jag hittar det "perfekta" garnet ^^

På torsdag kommer en av våra lärare hit och ska äta middag med mig och Reiji. Det var helt Reijis intiativ, jag blev bara tillfrågad om jag ville vara med ^^ Det är jag så gärna! Ska försöka baka tunnbröd i stekpannan. Synd bara att jag inte har något svenskt att bjuda till. Oh well, hon blir nog glad för vad som.

Nu ska jag ta och försöka planera min vecka och se om jag kan komma iväg till Kawagoe någon lämplig dag och inhandla tyg. Skulle vara perfekt att åka imorgon, men då är det röd dag och butikerna har garanterat stängt. Dumt, tycker jag.