Jag skriker med sönderfrusna lungor.

Jaha, det där lät juh nästintill poetiskt.
Jag har med en smula nedstämdhet insett och accepterat faktumet att ingen läser min blog längre. Inte för att jag direkt gjort någon reklam för den sen jag återupplivade den, och de som läste den när jag befann mig i Japan har förmodligen gett upp hoppet för länge sen. När jag kom hem från Japan blev mitt liv helt plötsligt högst ointressant och irrelevant att läsa om.

Ja just!
Det var snorkallt i morse. Motvinden frös nog mina stämband till is. Men det är okej. Jag har juh tjatat så länge om att jag tycker om när det är kallt, att jag hellre tar kyla och snöfall än stekande sol och svett som rinner längs med varenda centimeter av hud man har.

Ikväll åker jag till Örebro. Jag är kluven till hur jag ska känna inför det. Det ska bli lite kul att träffa lite andra människor.
Att strosa runt stan när man andas moln och solen skiner är en speciell känsla i Örebro. Med ett frostbeklätt slott och shoppinggator som man kan utan och innan. Jag ska till Bergslagens antikvariat, Art shop och Ali baba. Sen är jag nöjd. Får hoppas bara att mina pengar dimper ner på torsdag så att jag kan ta en shoppingrunda innan jag åker hem.

Har börjat på backdropen till Markus fest också. Så sjukt kul att göra något utöver det jag brukar göra med tyg. Istället för att klippa isär och sy ihop så river jag bara stora tygstycken och dekorerar med färg. Det är underbart!
Och snyggt blir det också, men jag kanske inte ska ropa hej än.

Nu börjar det bli sådär meningslöst igen. Jag rör fingrarna över tangentbordet mest bara för att ha något att fördriva tiden med. Jag sitter på AS3 och ska söka jobb, men jag hittade inget som låg ute som jag vill ha, och jag känner inte för att ringa runt när lungor och stämband ännu inte tinat från cykelturen i morse.
Jag låter så hiskeligt vek. Men det gör ont, det gör det, även om det är en härlig smärta som känns en smula välkommen ibland.

Nej.