Ohisshashiburi

Sådär. Jag är online igen, på riktigt.
Jag har en egen dator och eget internet, och konstigt nog är det först nu mitt "hem" faktiskt känns som ett hem.
För de som pratat med mig eller följt min dagbok på helgon så är det säkert ett välkänt faktum att jag vantrivts något fruktansvärt med mitt boende. Den största anledningen är att jag fråntagits min så invanda frihet. Här måste jag vara hemma innan kl. 23 om kvällarna om jag inte skriftligen ber om lov en dag i förväg. Jag får inte heller ha några gäster på rummet. Dock har jag inte skrivit på pappret där jag lovar att faktiskt hålla de här reglerna, men jag tror inte att man kan bortförklara nattgäster med att man är rebellisk. Jag blir nog utstlängd från både boende och skola om jag skulle trotsa förbuden.

Dock så har jag egen dator nu, och det känns inte lika tungt att vara hemma längre. Dessutom går jag i skolan om dagarna, och helgerna känns ändå som att man måste planera så skriftlig frånvarolapp känns inte heller som någon börda längre.
Jag tror att de första veckornas frånvaro av struktur och rutin gjorde att dagarna gick oändligt långsamt. Även om jag var sysselsatt från morgon till kväll så gick inte tiden. Nu går veckodagarna, måndag tisdag onsdag och så vidare. Man har en helg att se fram emot och ta vara på, vilket jag tror är oerhört viktigt för att inte gå under.

Dessutom tror jag inte överdrivet många av mina vänner planerat att hälsa på mig under de närmsta halvåret (jag är nämligen bunden att betala hyra till oktober om jag inte flyttar ut innan sista april, vilket känns som ett avlägset på tok för stort projekt för att faktiskt genomföra, särskilt då Asuka drar till Sverige i Juni och ogärna står med lägenhet i Japan)
Den enda som faktiskt på allvar lagt in i sina semesterplaner att komma hit är Markus under sommarlovet. Det kommer vara surt som fan att inte ha någonstans där jag bor att ta vägen, men jag tror att vi kan lösa det, för den här gången. Får försöka lägga undan pengar så gott jag kan, köpa en cykel och trotsa vädret och spara in 6000 på pendlarkort i två månader. Kruxet är juh dock att cykeln kostar 6000, så det går lite på ett ut.
Men finns viljan finns en väg, och bara tanken på att bo på varsitt håll är absurd. Så jag ser till framtiden, om 3 månader kommer jag vilja ha en egen lägenhet, men då är jag fast med 3 månaders dubbelhyra. Mindre roligt, som ni kanske förstår?

Hursomhaver har som sagt skolan börjat. Jag har hamnat i en jättegullig klass som tyvärr är en smula lätt. Mest är det mitt eget fel som inte underhållt mina kanji sen jag slutade i Lund, och därmed inte kan hänga med i den svåraste klassen. Det känns dock konstigt att de har sådana jättehopp mellan de övre klasserna, medan det verkar vara rätt små glapp mellan nybörjarnivåerna. Kanske är som min rumskamrat säger, alla är nya studenter och det är inte så många sempais kvar från oktoberkullen. Kan ha något med saken att göra.
Men idag så skrev jag faktiskt upp mig på en timmes frivillig lektion i veckan. En fånig liten klass om mode och utseende, men det känns som om det kommer göra gott för japanskan att gå på lektion med interaktiv konstant japanska istället för textboksövningar hela tiden. Samt att det är ett himla roligt ämne egentligen, så att jag inte pluggar på kvällarna vägs upp av att jag läser extrakurser istället. Sjukt bra!

Annars är det en smula bittert att jag läser vägg i vägg med Bunka fashion college men blivit placerad på Dressmaker gakuin som min yrkesskola nästa år. Jag ska prata med studievägledaren på onsdag om varför, och om det öht går att göra något åt. Annars är jag fast med både skolan och en amerikan som jag helst av allt vill krossa likt den kackerlacka hon är (eller annat äckligt kryp)
Det känns som att jag kan skriva det öppet här, för ingen som förstår min blog kommer ändå någonsin att träffa henne. Not that I care om nån skvallrar för henne, egentligen. Men det visade sig tydligen att hon OCKSÅ ska läsa på Dressmaker gakuin, hallelelujah.
Oh well.

Jag har shoppat mer än vad min ekonomi håller för, och även fast jag vet att min mor läser det här kommer jag skriva det. Mitt humör den första tiden har varit i behov av onödigt krimskrams, accesoarer och skor, så jag har tillåtit mig själv. Det kommer bli en hårt hållen ekonomi framöver, så man får passa på när man "kan", så att säga.
Min syster är avundsjuk på mig som är i landet Japan, där man konstant är omringad av saker som väcker köpbegäret inom en, men det är inte så mycket att vara avundsjuk på om man inte har råd att köpa sakerna eller har en lägenhet att inreda med dem. Så tills jag har en egen lägenhet får jag nöja med mig att inreda mina vänners lägenheter i Sverige istället. Jag har planer, så vänta bara!

Så oerhört mycket har hänt under de här veckorna jag har varit här så det är omöjligt att framföra allt i punktform och återberätta varenda liten händelse och känslostillestånd, men jag ville mest få igång bloggen igen, och förhoppningsvis få det till en vana att skriva då och då så att de som inte har helgon kan följa mitt liv i landet långt borta.

Nuvarande sinnestillstånd: Närhetskrank. Jag är så orörd härborta att det är skrämmande! Det närmsta man kommer mänsklig kontakt är morgontunnelbanan, och den mänskliga kontakten vill man Inte ha, det vill jag lova.
Så antingen kommer jag inom kort kallt behöva kapa av faktumet att jag är närhetsbehövande, eller så kommer jag igla mig fast på varenda människa som tittar på mig. Inget av ovanstående känns särskilt lockande.

Jag avundas varje centimeter av hud som berörs av dina fingrar.

Ingelas liv i Japan har börjat, 153 veckor kvar.