Inte ens en vecka..

Det är inte ens vecka kvar tills jag lämnar Kastrup och mitt älskade Malmö bakom mig.
Efter en vecka av tokångest (pga allt annat än min flytt till Japan) i Örebro så landade jag i Malmö sent söndag kväll. Jag fick en ledig dag med Markus i måndags, och det var nog precis vad vi behövde. Idag började jag andas igen, verkligheten föll över mig likt en bomb och jag insåg att jag flyttar till Japan på tisdag. 07.50 onsdag morgon landar jag på Narita, för att därifrån ta mig till mitt nya hem i Suginami-ku, västra Tokyo.
Det ska bli kul, spännande, lärorikt. Men 3 år går inte att ta på. Jag kan inte se så långt fram i tiden. Ser man i år är jag inte äldre än 24 när jag återigen landar på Kastrup. Men jag kan fortfarande inte se så långt. I september skulle jag ha bott 3 år i Malmö. Det har ju gått fort, så vem säger att jag inte kommer stå där på Kastrup om 3 år och känna mig som om jag bara varit på semester ett par månader. Att Markus kommer ha kvar lägenheten så att jag bara kan återta mitt gamla rum igen och känna mig som hemma på nytt. Att allting är som det alltid varit, bara 3 år äldre.
Ingenting kommer att vara som det är idag. Good or bad, nothing stays the same.

Jag sitter för övrigt med en stundande förkylning i halsen. Den retar mig, säger att den finns där, men att den inte kommer slå till riktigt än.
Det var kylan i Örebro. Inte utomhus, utan inomhus. Inuti. Den gjorde mig sjuk, och det kommer jag få veta av i helgen känner jag. Då kommer allting att komma. Verkligen allt. Paniken, kaoset, sjukan..

Dessutom är jag inte klar med kostymen. Imorgon ska den levereras, men jag har någon timme på mig innan Markus kommer hem. Då ska jag laga våfflor, som den duktiga hemmafru jag är.