Today is the day.

Eller något. Behövde en titel, och det är dagen innan sista skoldagen innan sommarlovet.
Imorgon börjar vi med prov, för att avsluta med att få sommarens läxor o_O Känns bra.

Jag tänkte att nu, medan jag sitter och väntar på att både färgen i mitt hår ska verka färdigt, och att riset i riskokaren ska bli mjukt, så ska jag skriva ett något sånär seriöst och långt bloginlägg. Fast då jag alltsom oftast får känslan numera att ingen faktiskt läser min blog, så känns det en smula omotiverat. Men jag får väl motivera mig med att jag skriver för min egen del, och på så sätt kan jag motivera mig själv till att det är helt okej att skriva totalt irrelevanta saker också. Jajjamensan!

Så vad har hänt? Jag har nog varken skrivit om vänskapslägret eller Gifu, så jag börjar i rätt ordning. Det blir bäst så.

I början av Juli, på Tanebata (7/7) för att vara bestämd, åkte jag, mina klasskamrater och 6 andra klasser till norraste Nagano för 3 dagar av lära-känna-varandra-aktiviteter. Inte för att det var överdrivet många av ovan nämnda, eller för att jag för den sakens skull lärde känna någon som jag inte kände sen tidigare (mer att jag kanske kom närmre de jag redan kände i så fall), men det var trevligt. Luften var inte lika fuktig som i Tokyo, och det var klart mycket mer på landet. En sjö (som jag inte fick bada i) en skog (som jag inte fick springa i) och ett badhus (som jag aldrig kom upp i tid på morgonen för att bada i)
Det var becksvart om kvällarna och allt man hörde var insekter. Det var nog det bästa!
Andra dagen regnade det hela förmiddagen och vi fick barbequea på bordselgrillar i matsalen. Sen klarnade det upp på eftermiddagen så att vi tog en tur till en liten onsen-stad (onsen=varmkällsbad) som jag inte kunde bada i, men jag tog en himla promenad och fotade lite.
Sen regnade det på kvällen så att våran campfire fick hållas i gympasalen med ett högst sorgligt ljusstaksprytt träd i mitten =/

Sen skulle vi svänga förbi en gymnasieskola på vägen hem och prata med gymnasieflickor, of reasons unknown.

Sen åkte vi hem. Jag fick en dag ledigt då jag kunde tvätta, ta det lugnt, laga obento till mig och Tomo och ha lite fjärilar i magen. På torsdagen vid 6-tiden på kvällen mötte jag så upp Tomo i Harajuku för immundigande av tokgod obento i Yoyogiparken. Det var himla konstigt att träffa honom efter 2 år, och inte förrän Björn påpekade det häromdagen insåg jag att han blivit svarthårig igen efter att ha varit brunblonderad under sommarskolan :P
Vi tog nattbussen till Gifu, och trötta som vi var när vi kom fram sov vi till 12 på fredagen. Under resan kläcker dock Tomo att lundensarna dragit till Gujo-hachiman för homestay precis lagom när jag ska dit, så att träffa svenskar gick juh sådär. Men jag åt av deras knäckebröd istället, mwhuaha! I alla fall så tog vi bilen och bilade till Gujo, Tomo hade inte varit där och jag tyckte himla mycket om staden när jag var där sist så det gjorde mig ingenting. Tog väl dryga timmen, och av en slump snubblade vi faktiskt över 3 svenskar! Jag tror jag sa 5 ord på svenska, och det lät som det mest korkade jag sagt i hela mitt liv i mitt huvud o_O Svenskan fungerar inte på en gång efter att konstant ha använt sig av japanska så länge.

I alla fall kom åska och regn och vi hittade ingen parkering, så vi vände hem igen för en snabb banan och ombyte och så var det iväg till Ais volleybollcirkel. 2 timmar volleybollsträning senare blir det middag klockan 12 (hur klarar sig japaner egentligen? o_O). Det var iofs väl värt väntan! Tomos hemlagade pasta, mums!

Dag två inleds även den med att vi sover bort halva dagen. Vid 10 pallar jag dock inte längre utan smyger upp och stjäl mig en dusch. Vi åker till Gakugaiken och kollar så att grillarna från vår sommarskola står kvar (de gör de, och oanvända sen dess är de också XD) och drar sen och bowlar. Jag äger så himla fett de 2 första ronderna, sen blir jag less och förlorar stenhårt på sista. Men fasiken vad kul det var! Måste hitta en bana i Tokyo och åka och bowla lite oftare =) Så snart jag hittat mig en umgängeskrets vill säga =/ Ovärt att bowla själv.

Efter det blir det grillning, vi äter tills vi spricker. Jag får träffa de flesta av årets tutorer och vi drar vidare till parken för hanabi, japanska fyrverkier. Det är en sak för sig, och det tar ett tag innan man vänjer sig av vid Sveriges mastodontsmällare och ser det fina i det enkla =)
Vi leker lekar i lekparken fast den är stängd (efter mörkrets inbrott får man inte leka i lekparker) men då polisen kommer så är jag högst upp i lekställningen medan alla andra som är på marken kutar friskt åt alla håll o kanter!
Polisen hittar mig och säger att unga dam, här får man inte vara efter klockan 8 på kvällen. Lyser mig i ansiktet och frågar, du är inte japan va. Haha, så lätt man kan komma undan med något för att man är vit ^^ Får inte ens skäll, utan kan lugnt och stilla traska ut ur lekparken och återförena mig med mina vänner. De blir lite oroliga, och jag vet inte hur många gånger Tomo bad om ursäkt för att ha lämnat mig. :P (Dessutom vill jag tillägga att jag van språngmarschen till toppen av lekställningen ;P)

Vi städar undan våra smällare efter en hanabi-stafett, vilket går ut på att tända en tomteblossliknande pinne, springa till nästa kompis, tända dennes pinne, och så vidare. Som en stafett liksom. Och så drar vi på karaoke. Som vanligt är jag negativt inställd, men hellre att jag drar på karaoke med mina vänner än blir hemskjutsad och rullar tummarna i ett tomt rum.
MEN! Till min stora förvåning (och kanske juh för att jag hade noll och inga förväntningar) har jag tokroligt! Sjunger för full hals på engelska, japanska och tyska. De som hört mig sjunga kan tycka synd om japanerna, men en del av karaoken är att faktiskt ingen klagar hur illa man än låter.
I 5 timmar står jag ut, och i gryningsljuset åker vi hem lagom för att se soluppgången från Tomos balkong.

Sover bort halva söndagen (ser vi ett mönster) Tomo åker till gakugaiken och skolan för att fixa med sitt medan jag blir lämnad med mina läxor. Precis när jag är klar kommer han hem, vi köper mat till kvällens middag, och jag får återförenas med inte mindre än hälften av de tutorer jag hade i Gifu för två år sen. Tomo och Ai, såklart, sen Sayuri, Non-chan och Yuka. Får prata med Kenji i telefon och vi inser att han är 30 mil bort med bil från där jag var i Nagano för bara 2 dagar sen. Så jädra dumt att inte veta det innan! Vi äter gott, pratar om allt och inget och slår sönder en gigantisk vattenmelon med ett järnrör.
Det är tradition i Japan ;)

Efter det blir det bråttom till bussen, jag säger till Ai på vägen till stationen att det verkligen varit medicin för hjärtat de här tre dagarna. Jag vill verkligen inte åka hem och hade jag inte varit så kall hade jag nog gråtit en skvätt :P
De springer efter bussen i äkta filmmanér och jag känner att Tokyo inte lockar särskilt mycket.

Men hem kom jag i alla fall, och jag är juh smart nog att inse att det var så bra i Gifu just för att det var så kort tid, för att jag inte varit där på 2 år och just för att det inte var Tokyo. Jag tror inte att ett liv i Gifu skulle ge mig alltför mycket, men det är skönt att veta att det finns där. Som en liten tillflyktsort.
Även om de flesta tar studenten nu och inte kommer vara kvar i Gifu, men det är en annan historia!

Det var juh ändå 2 veckor sen jag kom hem från Gifu, och det har hänt saker sen dess. Men jag har sköljt ur håret, riskokaren har pipit att den är klar och jag ska laga middag.

Får se när jag får nästa ryck =)