Pim, Pim, I could eat you!

Jag är så glad att Pim flyttar hit i slutet av September!
Och jag är så glad att Pim letade rätt på mig på Facebook och ställde en massa frågor om Monbukagakusho. Och jag är så glad att Pim finns!

Det är nog det enda jag kan skriva för att sammanfatta hela hennes existens i min närhet just nu. Hon är som en liten boll av energi, som tycker att det är dumt att jag är bitter och negativ, så man får dåligt samvete när man är det i närheten av henne och så slutar man vara bitter och negativ och försöker se positivt på saker istället. Hitta alternativ och utvägar och omvägar och genvägar.

Det är det som saknats mig här. En vän som balanserar ut mina negativa sidor och tar fram det positiva i mig. Det som jag haft så svårt att visa att jag faktiskt bär inom mig! Reiji har påpekat flertalet gånger att jag verkar tung och nedstämd, som att jag inte riktigt stämmer.

Kanske kan jag börja stämma igen! Kanske kan jag få fram den positiva sidan som behövs för att skapa sig ett nytt liv, kanske kanske kan jag äntligen börja koncentrera mig på att göra någonting bra för mitt liv. Inte bara tänka tanken att "åh det skulle vara fint om det var så" utan faktiskt göra något för att få det så!

Hon har fått mina tankar att ta en annan bana, och för det är jag evigt tacksam!

I'll still have my lows, och jag kommer fortfarande vara evigt förgrymmad på skolan om de inte låter mig flytta, men kanske kommer det finnas en soffa inte alltför långt härifrån där jag kan få slå mig ner ibland och bara vara. Det skulle vara fint, mycket mycket fint.

Tack Pim!
Tack är det enda jag kan säga =)